Köket är ju det bästa stället man kan vara på; det finns hur mycket som helst att leka med (mandelkvarn, diskmaskinen, plastredskap etc) och när man tröttnar på det finns det alltid mat nära. Yoghurt var dock lite svårt att äta första gången.
På vår lilla köksö finns det en underhylla som är precis lagom hög för mig att stå vid, och skulle det vara så att man börjar ramla kan man ju alltid ta tag i pappas mun.
Det är så mycket snö nu så jag har fått åka pulka massor av gånger. Jag tycker om att det finns saker att titta på i min nivå. Det ända som jag inte gillar är när pulkan vurpar och jag får snö i ansiktet…
Filmsnutten är ingen actionrulle direkt men ger en liten “pulkig” vinterkänsla.
http://www.youtube.com/watch?v=8nENibI7O74
http://www.youtube.com/watch?v=WQaB9m0_HSk
Mamma och pappa försöker locka mig till att krypa, men jag är inte helt övertygad om att det är helt nödvändigt än. Idag kunde jag dock inte motstå att hasa mig fram till ett kex. Undrar vem jag fått det efter? Hade det varit glass som lockat hade det definitivt varit pappas gener och godis mammas.
Idag var jag, Louise, Linnéa och mamma på Villa Fridhem. De skulle sända Melodikrysset därifrån och vi skulle visst dit och lösa det (man kan göra det hemma vid radion också men det var tydligen en för enkel lösning…). Auktoriserade tomtar (till skillnad från de oauktoriserade antar jag) hade sitt årsmöte där. Hur många som helst. Jag fick ett tomteidolkort av Ålandstomten på bilden och godis från en annan. Julen varar än till påska!
Mamma och pappa firade sin förlovningsdag och jag fick följa med på restaurang Durkslaget. Själv tycker jag nog att maten var sådär, både bananen och skorporna smakade ungefär som hemma. Skall det inte smaka annorlunda när man äter ute? Jag hörde mamma mumla något om “mutmat” också. Vad menade hon med det? Skulle jag behöva mutas på något sätt?
Måste dock säga att bordet vi åt vid hade en härlig klang att banka handen i. Den var mycket bättre än hemma faktiskt så jag passade på att köra små “ljudsolon”.
Jag skötte mig tydligen bra i alla fall 🙂
Här är en liten filmsnutt (1 minut) på hur jag nu kan smacka. Jag lärde mig det helt själv.
I söndags var det härligt skidväder tyckte mina föräldrar. Ingen frågade mig som vanligt. Innan jag visste ordet av så hängde jag på pappas mage i selen. Eftersom han körde ganska rytmiskt så passade det bra att sova en stund. Flera varv runt fotbollsplanen blev det innan de hurtiga föräldrarna tröttnade, och då då var det jag som var pigg istället!
Mamma skidade på hon också (även om det inte gick lika snabbt som för pappa). Hon passade på att njuta av vintern och naturen samtidigt.
De senaste dagarnas snöande har gjort att vår altan ser ut som rena vinterlandskapet. Småfåglarna käkar glatt på vår “kokosfettslimpa” och talgbollar. Varje gång jag råkar somna i pulkan sätter de ut mig här tills jag vaknar och lyfter sedan in mig i köket där maten brukar vänta på mig. Ja, jag skall inte klaga. Det är nog helt ok att bli en friluftsbebis i alla fall.
Jag har förstått från både morfar och farfar att det här med små tupplurar i tid och otid är något att ta fasta på och göra det bästa av. Tydligen sätter det guldkant på vilken dag det än vara må (jag har ju aldrig testat att vara utan dem än… men förstår ändå att så är fallet). Mamma har tydligen smygfotat mig när jag sover och här kommer därför bildbevis på mig som mycket avslappnad.
“Ta en tuppis!” är min nya slogan.
Det är toppen att ha lite äldre kompisar tycker jag. Någon som kan mata mig med små kexbitar och brödkanter och som tycker om att ha mig i knät. Jag fick sitta i knät hos båda och blev väldig väl omhändertagen. Tyvärr kan jag ju inte prata med dem än, men vi kommunicerade med små smackande ljud.
Tjugondedag Knut dansades julen ut hos oss. Så här skrev mamma till sina kompisar samma dag (när hon fortfarande var ganska upprörd):
“Idag har jag bara haft en mycket minnesvärd dag. Julen skulle städas ut. Radion på, solen sken, de pratade till och med om julgransplundring och hade dansvänlig musik på (vi äro musikanter). Jag dansade och Antonia hängde med i selen. Hon hade ju inget val 🙂 Tänkte glatt att det är första gången jag kastar ut granen ur eget hus. Kände mig ganska nöjd med att jag gav mig på det själv också. Hur svårt kan det egentligen vara att kasta ut en gran? Fick loss granen. Barrade mig fram till altanöppningen och fick till ett snyggt grankast ut på gräsmattan. Mycket nöjd med mig själv givetvis. Hur mycket barr som helst låg över helg golvet, säkert 2 liter minst. Tog kort på det för att visa C. Hade på något sätt lyckats barra över Antonias matstol också, granar är ju lite bångstyriga.
Tog nu glatt tag i dammsugaren och riktigt längtade efter att höra årets bästa dammsugningsljud- rasslet av torra barr. Det hördes i ca 1 sek… Sedan var påsen full och vägrade fortsätta samarbeta. Letar efter ny påse och inser till min förskräckelse att det inte finns några (fråga inte varför, nya är beställda). I detta läge vaknar A. Suck. Vad gör man med en bebis i ett hus där man inte kan sätta ned henne på nedervåningen? Kunde inte ens sätta henne i lilla flintabilen.
Bilen givetvis inte hemma idag. Efter ett tag tog jag mig samman och blev dörrknackare på gatan. Fick låna snälla pensionärstantens dammsugare 🙂 Tur att man har snälla grannar. Kånkade sedan runt på en dammsugare under ena armen och stackars dottern under andra. Kan sådant här ge men för livet?
Det var inte så här jag tänkt mig julutstädningen, men jag kommer komma ihåg den för alltid.
Kram från er barriga Veronica (glömde ju säga att jag testade “barr-akupunktur” när jag bar ut skrället… satt 5 nålar/barr kvar i handen efteråt. Kan det vara bra för något?)”
Efter detta tyckte mamma att vi skulle göra något roligt så då fick jag premiäråka min nya pulka. Det var hur mysigt som helst. Roliga saker som åkte förbi i min nivå. Vi tog en tur till fotbollsplanen och en tur på gatan innan vi vände hemåt. Jag hoppas på fler snöiga pulkaturer! Vårt hus syns i bakgrunden.
